Venezuelansk parlamentsledamot i socialistpartiet mördad

Roberto Serra (till höger) och Hugo Chavez i ett av många valmöten.

Alvaro Uribe och venezuelansk paramilitär organisation utpekas som ansvariga

 

TEGUCIGALPA / 2014-10-03 / Den unge parlamentsledamoten Robert Serra mördades på torsdagskvällen i förra veckan. Mordet på Serra ses i Venezuela som en upptrappning av den extrema delen av den venezuelanska högeroppositionens försök att med våld skapa kaos och inbördeskrig, säger president Maduro.

Robert Serra vara bara 27 år och invaldes i Nationalförsamlingen 2011. Han var institutionens yngsta ledamot. Tillsammans med Serra mördades hans pressekreterare, Maria Herrera.

– Mordet var en planerad aktion som utfördes med största precision enligt de första uppgifterna som polisen har fastställt, sa Venezuelas inrikesminister Miguel Rodríguez Torres på en presskonferens.

Lorent Gomez Saleh, venezuelansk terrorist här tillsammans med sin politiske mentor, Colombias förre president, Alvaro Uribe, utpekad som Colombias paramilitäre Gudfader.

Uribe utpekas

Enligt kamerorna i kvarteret var det sex personer som vid 21.30-tiden förra torsdagen anlände till Serras hem. På bottenvåningen befann sig Maria Herrera medan Serra var på andra våningen. Herrera mördades med sex stick medan Serra tog emot ett 40-tal. Han hade bundits med maskeringstejp och på munnen sattes en munkavle. Inget stals varför allt tyder på att mordet var ett politiskt verk. Mördarna uppskattas ha befunnit sig i huset 15-20 minuter och agerade mycket professionellt. Kropparna påträffades efter 21.30 av en av Serra anställd person som. 

Serra betraktades som en del av den revolutionära strömningen inom regeringspartiet PSUV, Venezuelas Förenade Socialistparti. Han växte upp med sin farmor i den fattiga stadsdelen Katia, ett starkt Chavezfäste. Han hade också nära kontakter med de revolutionära kollektiven i den andra revolutionära stadsdelen i Caracas, “23 de Enero” (23:e Januari).

Dessa kollektiv var inte sena att gå ut och anklaga Colombias före detta president Alvaro Uribe som intellektuellt ansvarig för mordet. Uribe har öppet uppmanat Venezuelas folk att störta den ”Castro-Chavistiska regimen Maduro”.

“Vi anser att MUD (den förenade högeroppositionens allians) och dess paramilitära gren (representerad av) Alvaro Uribe och Lorent Gomez Saleh är direkt ansvariga” för mordet, skrev kollektiven i ett pressmeddelande.

Blodbesudlad colombiansk general

Lorent Gomez Saleh är en ung venezuelan som leder oppositionsgruppen ”Operación Libertad”, Operation frihet. Den har gjort sig känd som upprepade gånger har uppmanat det venezuelanska folket att med våld störta regeringen i Caracas. Lorent Gomez har sedan 2012 rest till Colombia upprepade gånger. Efter det misslyckade upprorsförsöket som inleddes i februari och pågick fram till juli i år, reste Lorent Gomez återigen till Colombia. Han har tagits emot av Uribe och deltog som stöd i valkampanjen för Uribes presidentkandidat tidigare i år. Men han sågs och dokumenterades även bland paramilitära och armékretsar.

General Henry Torres tillsammans med Lorent Gomez Saleh

En av dessa är general general Henry Torres. Denne utpekas av människorättsorganisationer för att vara ansvarig för att ha gett order om flera utomrättsliga avrättningar. Bland annat tre bönder som greps på en offentlig plats men som dagen efter visades upp för pressen som “gerillasoldater stupade i strid med armén”. General Torres ställdes förra året inför rätta av en domstol. I rättegången pekades han ut av sin underordnade löjtnant, Marco Fabián García Céspedes, som den som hade gett order att mörda bönderna.

Vid sidan av Uribe träffade Lorent Gomez Saleh flera av topparna inom det konservativa partiet och parlamentsledamöter från Uribes parti. Han deltog också i offentliga möten med det nynazistiska partiet Tercera Fuerza (den 3:e Kraften) och dess ordförande Diego Cubillos.

Deporterad till Venezuela

 

Tills president Juan Manuel Santos satte stopp och helt sonika utvisade Lorent Gomez Saleh i början av september i sällskap med Gabriel Valles Sguerzi, andreman i “Operación Libertad”.

Lorent Gomez Saleh poserar tillsammans med elitsoldater ur Colombias armé.

De bägge greps när de anlände till Venezuela och den venezuelanska säkerhetstjänsten offentliggjorde flera filmade samtal Gomez och Valles hade gjort via Skype. I dessa samtal berättar Gomez om hur de genomgått militär träning och vilka paramilitära planer de har vid återkomsten till Venezuela.

Bland annat berättar Gomez om att han förfogar över tio paramilitära krypskyttar som enligt Gomez har målet att avrätta personer i Caracas och delstaten Tachira. Den gränsar till länet Santander i Colombia som är en paramilitär bastion. De paramilitära ledarna har erkänt att de hade ihjäl närmare 10.000 civila fram till 2003.

Försök att skrämma ungdomen

Den venezuelanska oppositionen har varit försiktig i sina uttalanden och menar att det än så länge inte går att säga att det var ett politiskt mord. Vad som däremot står klart är att Robert Serra var hatad av den politiska högeroppositionen. 

Denna genomförde den 11 april 2002 en statskupp med militärt stöd som slogs ned när Caracas fattiga reste sig den 13 april mot kuppmännen som leddes av arbetsgivarföreningen och den venezuelanska Handelskammaren.

I december 2002 inledde samma opposition en två månader lång lockout i det statliga oljebolaget PDVSA som kostade Venezuela nära 20 miljarder dollar. Oppositionen har förlorat alla utom ett val (folkomröstningen om konstitutionen 2007) och vid flera tillfällen har de gått ut på gatorna och med våldsamma metoder protesterat. I de senaste protesterna mördades 42 venezuelaner medan 800 skadades, den förkrossande majoriteten `Chavister`.

Chavezlägret å sin sida säger att mordet på den unge Serra är ett försök att skrämma den venezuelanska ungdomen till passivitet i ett ögonblick där den Bolivarianska revolutionen genomgår en både ekonomisk som politisk farlig kris.

Dick Emanuelsson

Venezuela har genomgått en enorm förändring sedan 1999. Men det återstår mycket, framför allt att bryta sönder
de gamla ekonomiska och politiska strukturerna om Maduro verkligen vill gå vidare mot socialismen, säger vänstern.

En “Revolution inom Revolutionen” i Venezuela eller nya strukturer med samma politik?

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2014-09-07 / Venezuela går in i en ny fas i revolutionen och ställer i förgrunden en tillväxt av ekonomin och en kampanj för att öka det socialistiska medvetandet. Men inom det egna Chavezlägret möts besluten med skepsis.

Venezuelas president Nicolas Maduro presenterade i förra veckan vad han kallade för ett ”ryck” eller ”omskakande” av regeringens politik. Han underströk kampen mot byråkratin och korruptionen och hävdade betydelsen av en diversifierad ekonomi för att minska beroendet av oljeindustrin.

Det som framstod som en central röd tråd i beslutet utgörs av införandet av organ för de sex nya vicepresidenterna som ska under sig har ett antal ministerium som i flera fall har fusionerats för att minska byråkratin. Chavez´ trogne energiminister Rafael Ramirez flyttades efter tolv på posten till vicepresidentposten. Ramirez har varit en omutbar minister i kampen mot den gamla statsapparatens politiker som ville att oljemiljarderna skulle samlas på hög i en Centralbank som de kontrollerade i stället för att användas för den ekonomiska och sociala utvecklingen i landet.

”Ny historisk etapp”

Maduro hade injekterat stora förhoppningar hos venezuelanerna redan i juli när han aviserade en ”Revolution inom Revolutionen för att ge folket mer makt”. I sin presentation av den nya regeringen och de nya besluten som ska förändra Venezuela i mer socialistisk riktning, talade Maduro om en ”ny historisk etapp i Revolutionen”.

– Det måste inledas en ny etapp i den Bolivarianska Revolutionen i etisk, politisk och ekonomisk ordning. Ett element för att mäta om vi verkligen går framåt är att värdera hur mycket verklig makt folket har, sa Maduro.  

Den venezuelanska presidenten ställer fem områden i centrum för regeringens politik de kommande fem åren;

·         Ekonomin; för att tillfredsställa landets materiella behov.

·         Medvetanderevolution.

·         De socialistiska uppdragens revolution (hälsovård, utbildning, m.m.).

·         En revolution inom den statliga politiken.

·         En revolution av territoriell socialism.

– Målsättningen är att förvandla den gamla borgerliga statsapparatens strukturer och bygga en demokratisk och folklig stat, en stat i händerna på folket, sa Maduro.

För att garantera en verklig folkmakt inför regeringen vad den kallar för Folkråd på alla nivåer; från presidentmakten till kommunerna. Från arbetarklassen till ursprungsbefolkningarna, från bönderna till fiskarna. Och så vidare.

De egna kritiserar

Men fina ord och strukturer till trots, kritiken från de egna leden har varit hårdare än från den traditionella politiska fienden bland arbetsgivare och högeropposition. Manuel Sutherland är en marxistisk ekonom som Flamman intervjuade i april och han tillhör dem som är mycket besviken på den utlovade ”revolutionen inom revolutionen”.

– De fem revolutionerna är så abstrakta och så långt in i framtiden att de mer liknar ett av målen som skisseras på lång sikt i Nationens handlingsplan.

Han är ironisk när han beskriver just hur bankirerna och företagsägarna svettades inför Maduros förväntade beslut om att ”accelerera hastigheten mot socialismen”.

– Förmodligen var bankspekulanterna nära en hjärtinfarkt av rädsla för att deras banker skulle förstatligas och att deras groteska vinster skulle gå upp i rök. Eller företagsägaren med dubbel bokföring som ruinerar nationen med sitt skattefusk, utan tvekan var han nära ett nervöst sammanbrott när han trodde att Maduro skulle införa en skattereform som skulle göra slut på borgerskapets skattebedrägerier.

Han är skoningslös när han kritiserar hur miljarder används utan att det finns en reell offentlig redovisning, som till exempel på ett ministeriums webbisda.

– Det verkar som regeringen vägrar att genomföra en enda strukturell förändring, Den oerhört allvarliga ekonomiska situationen med hög inflation och en av planetens högsta kapitalflykter, brist på basvaror, importbedrägerier av det privata näringslivet, försämrandet av reallönerna låtsas intet om eller sopas under mattan.

Enorm smuggling och hamstring

Utan tvekan står regeringen Nicolas Maduro inför oerhört svåra vägval den kommande tiden. Regeringen har ingått ett viktigt avtal med Colombia att med gemensamma krafter bekämpa den enorma smugglingen av livsmedel och drivmedel från Venezuela som är starkt subventionerade för den egna befolkningen. TV-kanalen Telesur och andra medier har under de senaste veckorna visat gigantiska beslag av bensin som Nationalgardet har gjort vid gränstrakterna till Colombia. Enligt Maduro smugglas mer än 40 procent av vissa venezuelanska varor över den 215 mil långa gränsen.

Ett annat inslag för att bekämpa hamstringen av just dessa subventionerade basvaror är införandet av ett digitalkort med fingeravtryck som ska minska möjligheten för venezuelanen att hamstra. Den informella sektorns gatu- eller ståndförsäljare, och de är miljoner, placerar en familjemedlem eller anställd i den långa kön för att köpa ris eller vetemjöl och köper varan för tio bolivar och säljer den för 40 vid sitt stånd på torget. Personen i fråga står hela dagen i kön och köper om och om igen de subventionerade varor vilket gör att det uppstår en stor brist på flera av dessa viktiga basvaror. Med det nya digitalkortet bekämpas denna ekonomiska hjärnblödning.

Men högeroppositionen slår ifrån och anklagar Maduro för att införa ett kubanskt system med ransoneringskort.

– De vill införa ett biometriskt system på marknaderna vilket inte är något annat än ett ransoneringskort och ett nytt fiasko för regeringen, skrev den förre presidentkandidaten Henrique Capriles på sin Twitter.

Högern, som fått och får miljoner dollar från USA satsar därför på att förstärka det ekonomiska sabotaget, precis som 2002-2003 för att störta den lagligt valda regeringen med våld. Precis som för exakt 41 år sedan i Chile.

Venezuela bygger upp 17 bombade sjukhus på Gaza medan Angela Merkel bekräftare ny tysk vapenarsenal till Israel

 

Av Dick Emanuelsson *

TEGUCIGALPA / 2014-08-22 / Två länder, två regeringar, två olika syner på konflikten Gaza-Israel. Medan Venezuela skickar 60 ton medicinsk utrustning och byggmaterial för rehabilitering av 17 sjukhus som förstörts av israeliska bombningar, bekräftar Angela Merkel att Tyskland, trots förbudet i sin författning, har skickat ytterligare en vapenarsenal till den israeliska krigsmakten på ockuperat palestinskt territorium, enligt det tyska magasinet Der Spiegel.

Venezuela utrikesminister Elías Jaua uppgav på fredagskvällen att ytterligare ett venezuelanskt transportplan kommer att flyga till Palestina med 60 ton medicinskt- och byggmaterial för att återuppbygga 17 sjukhus som förstörts av de israeliska bombningarna.

– Transportplanet som lyfter på måndag innehåller också elgeneratorer, sjukhussängar, mediciner och kirurgiska instrument, sa Jaua på fredagseftermiddagen, venezuelansk tid.

Utrikesministern deltog i ett evenemang med den arabiska kolonin i delstaten Anzoátegui och informerade att Venezuela kommer att delta i en plan för Gazas återuppbyggnad efter att de israeliska krigsaggressionerna har upphört. Venezuelas insats rör områden som sjukhus, skolor och allmänna offentliga institutioner.

– En internationell konferens kommer att hållas och Venezuela kommer att delta, men inte bara som regering utan som ett folk, sa Jaua som betecknade den sionistiska aggressionen, i synnerhet mot barn och kvinnor, som kriminell.

 

 

Venezuela tar emot föräldralösa palestinska barn

Inte bara Venezuela har fördömt och uttalat sin avsky mot den israeliska mordmaskinen, även större delen av Latinamerikas regeringar fördömer starkt aggressionen mot en del av det palestinska territoriet som Gaza utgör.

Venezuela ska ta emot palestinska barn som har förlorat sina föräldrar i de urskillningslösa bombningar på ett litet område som representerar ett av världens mest tättbefolkade områden, i praktiken ett koncentrationsläger som den israeliska staten blockerar från land, hav och himmel. Barnen kommer att få ett venezuelanskt hem och venezuelanska föräldrar.

– Det är ett humanitärt bistånd, det heter solidaritet som det venezuelanska folket har skickat till det palestinska folket. Och snart kommer vi att omfamna de barn som har överlevt massakern i Gaza.

Tyska vapenleveranser till Israels armé

Mitt i det enorma blodbad som Gaza upplever som konsekvens av den israeliska aggressionen, uppgav det ansedda tyska magasinet Der Spiegel att Tyskland har skickat ytterligare en vapenleverans till den israeliska armén som opererar på ockuperat palestinskt territorium.

Den tyska oppositionen av socialdemokrater, gröna och den tyska vänstern har starkt kritiserat vapenleveranserna som sammanlagt uppgår till en miljon euros, cirka tio miljoner svenska kronor.

Den tyska författningen förbjuder export av vapen till regioner som befinner sig i krig eller en djup politisk kris. Men Angela Merkels administration gav sitt godkännande till vapenleveranserna.

Israel ja, Ryssland nej

Men Merkel är inte logisk eller konsekvent i sitt agerande, för regeringen i Berlin avvisade vapenförsäljning till Ryssland med hänvisning till den krisen mellan Moskva och myndigheterna i Kiev, Ukraina.

Men det tyska folket visar vilken färg deras fana har och har gått ut i stora demonstrationer och visat sin avsky för den israeliska krigsmaskinens brott mot mänskligheten som den tillämpar mot det palestinska folket i Gaza.

* Frilansreporter i Latinamerika

Venezuela utökar hjälpen till Gaza och Palestina

Venezuela utökar hjälpen till Gaza och Palestina

Venezuela skickar 16 ton med materiell humanitär hjälp till Gaza i form av livsmedel, filtar, ljus och batterier. Sex av dessa tio ton utgörs av kirurgiska- och läkemedel. Venezuela tar samtidigt emot palestinska skadade barn som blivit föräldralösa efter de israeliska bombningarna av Gaza.

Det uppgav landets utrikesminister Elías Jaua i förra veckan när han besökte Egypten för att delta i samordningen av hjälpen till Gaza. Jaua sa att Venezuela, i avtal med de palestinska myndigheterna, i år kommer att överlämna 240.000 fat av bränsle (bensin&diesel). År 2015 kommer det sydamerikanska landet öka insatsen till en miljon fat. Som en del i detta avtal anländer i oktober en palestinsk delegation med expertkunskaper i energi till Venezuela.

– Vi hoppas innerligt att vapenvilan blir definitiv för att slutligen skapa en fri och självständig palestinsk stat, underströk den venezuelanske utrikesministern i Kairo.

Nästan samtidigt anlände till Caracas Riyad Al Malki, den palestinska statens utrikesminister. Han togs emot av Venezuelas president Nicolas Maduro.

Politiskt stöd

– I svåra tider ser vi vilka som är de verkliga vännerna. Venezuela har visat att det är en verklig bror till det palestinska folket. I det arabiska folkets namn tackar jag Venezuela för hjälpen, kärleken och solidariteten som det har visat inför den israeliska aggressionen mot Gaza, sa Al Malki.

Maduro å sin sida bedyrade venezuelanernas solidaritet med det palestinska folket:

– Vi stöder och kommer att fortsätta stödja den palestinska saken. Den är rättvis och vi måste bidra till att få ett slut på detta orättfärdiga krig mot barn. De (Israel) vill utrota det palestinska folket.

Dick Emanuelsson

Bildts “kålsuparteori” ett politiskt stickspår och stöd till det sionistiska blodbadet i Gaza

USA har skickat nya militära leveranser till den israeliska mordmaskinens folkmord i Gaza.

• Samma undfallenhet som förräderiet mot den spanska republiken 1936.
• Gazatunnlarna och Warszawabefolkningens inlåsning.
• Venezuela tar emot sårade palestinska och föräldralösa barn som adopteras av venezuelanska föräldrar.
• Vietnam igår, Gaza i dag, samma folkmord då som nu.

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2014-08-01 / “Just nu är inte tidpunkten att fördela skulden för detta det senaste av utbrotten (Sic!) av denna konflikt”, skriver Bildt i DN och gör sig medskyldig till det sionistiska blodbadet av palestinier. Han skiljer inte mellan angripare och angripen, mellan orsak och verkan.

Han säger att hans fyrapunktsförslag skulle kunna tillfredsställa både palestinska som israeliska intressen och bana väg för ett fredlig blomstrande Gaza med en garanterad säkerhetssituation för Israel.

Men han förvrider historien och talar om “Hamas våldsamma och illegala maktövertagande i Gaza 2007”, när Hamas i verkligheten vann valet överlägset. Bildt och andra må tycka vad de vill om Hamas men det är realiteter som få, mer än Bildt och en sionisisk lobby Washington kan förneka.

Den svenske högermannen som basar för UD ger, inte överraskande, den israeliska sidan en eloge när han säger att “två år innan hade ju Israel frivilligt och djärvt utrymt enklaven (Gaza), om än gjort det ensidigt på ett sätt som kanske var mindre klokt. För Hamas blev raketerna sättet att försöka bryta blockaden – och för Israel har blockaden blivit sättet att försöka bryta Hamas grepp över Gaza. Bägge har låst sig fast i sitt eget misslyckande”.

Säger Bildt och blundar för orsak och verkan.

 

Warszawas och Gazas tunnlar

För vad Israel har gjort är att de har förvandlat Gaza till det kanske största koncentrationslägret i modern tid med målet att annektera det. Men då måste de fördriva palestinierna, återigen.

Nära två miljoner människor upplever hur de dag och natt, metodiskt och systematiskt, fragmenteras ihjäl. Gazas gator och gränder, sandstränder och vattendrag färgas rött av palestinskt blod. Omvärlden tiger eller åser via CNN&SVT detta mänsklighetens värsta brott ano sedan Vietnam. Mer än en seriös bedömare har gjort likheter med Warszawas och Gazas tunnlar.

Bildt säger att “Den israeliska blockaden har ironiskt nog spelat Hamas i händerna genom att tvinga fram och gynna denna tunnel- och smugglingsekonomi”.

Återigen orsak och verkan.

För mänskligheten, när den är inlåst, oavsett i vilka situationer, söker sig ut. Vem är det som låser in palestinierna på Gaza och förnekar dem rätten att skapa en utrikeshamn, flygplats och en infrastruktur där palestinierna via landsvägar kan förbinda sig med sina bröder och systrar på Västbanken?

Palestinierna har all legitim rätt att kunna andas och bryta det sionistiska strypgreppet genom att helt logiskt finna nya luftvägar. Då skapar de sina tunnlar.

Bildt är en skam som officiell representant för den svenska utrikespolitiken. Den är i dag är blodbesudlad för sin påstådda “neutralitet” när det samtidigt pågås ett systematiskt brott mot mänskligheten sedan 25 dagar.

Delar av den svenska Internationella Brigaden i Spanien 1936-1939. 173 av dessa återvände aldrig
till Sverige, de begravdes i spansk jord.

Väst´s Non-Interventionspakten mot Spanien 1936

Utrikespolitiken är lika skamlig som dåtida Non-Interventionspakten som väst upprättade mot den spanska republiken 1936. De unga svenskar som for till Spanien och med sitt liv som insats och med geväret i hand deltog i försvaret av den spanska republiken, tvingades att ta sig till Spanien på hemliga vägar över Pyrenéerna. För Bildts föregångare och europeiska kollegor kriminaliserade och fängslade dessa verkliga patrioter och internationalister från hela världen. Den enda regering i världen som öppet stödde den spanska republiken var dåtida Sovjetunionen som skickade livsmedel (mot västblockaden) vapen, materiel och humanitära insatser till Republiken.

De “västliga” regimerna kollaborerade skamligt med både den tyska som spanska fascismen för att bokstavligt dränka Spanien i blod. En miljon spanjorer blev offer för den tidens “Gaza”. I dag kräver spanska demokrater att de tusentals massgravar där fascisterna grävde ner sina offer, ska öppnas, att sanningen, tre generationer senare till slut ska kunna få beskedet om vad som verkligen hände sina förfäder. Men Biltds partibröder i Partido Popular slår ursinnigt tillbaka, medvetna om sin blodskuld under 45 års fascistdiktatur.

Svenskarna som internerades vid hemkomsten

173 personer ur den svenska Brigaden på nära 700 svenskar som deltog i det militära försvaret av Spanien begravdes i den bloddränkta spanska jorden. Francos fascistkupp och krig mot Spaniens folk understöddes med vapen, flyg och soldater från Hitlers Tyskland och det fascistiska Italien under ledning av Mussolini.

De övriga svenskarna som överlevde tre års bombardemang av tyska krigsplan och strider mot en i materiel överlägsen fiende internerades vid hemkomsten till Sverige och har aldrig fått en politisk och mänsklig ursäkt av den svenska staten för de mänskliga och obegripliga övergrepp som Bildts föregångare utförde mot dessa patrioter.

I dag är det USA som i massiva leveranser förser den sionistiska mordmaskinen med all nödvändig militär materiel. Där finns det och har aldrig funnits en ”neutralitet”. Israel är USA:s vasall i regionen.

Venezuela tar emot sårade föräldralösa palestinska barn

Men det finns regeringar som inte underordnar sig utrikespolitiken i State Departement eller den sionistiska världslobbyn.

Igår torsdag (31 juli), meddelade president Nicolas Maduro att den kommer att upprätta komplexet “Hugo Chavez”, där den kommer att ge palestinska barn som drabbats av folkmordskriget läkarvård, asyl och en fristad.

– Vi ska ge flyga dem till Venezuela och vi kommer att välkomna dem med kärlek, sa Maduro.

Detta beslut kommer, enligt bedömare, att följas av de övriga medlemsstaterna i ALBA i Latinamerika och Karibien. Det handlar om palestinska barn som sårats och blivit föräldralösa under de israeliska bomberna som bara kan jämföras med de nazistiska bombningarna under andra världskriget, USA:s bombmattor i Vietnam och Irak.

Maduro uppgav att Venezuela ska upprätta ett avtal med den palestinska administrationen för “att söka venezuelanska föräldrar till dessa (palestinska) barn”, enligt den venezuelanska nyhetsbyrån AVN. 

Latinamerika fördömer Israels krigsbrott mot mänskligheten

Maduro och Latinamerika har nästan enhälligt fördömt de israeliska krigsbrotten som många karaktäriserar som “folkmord”. Undantaget är Colombia som på grund av sitt underordnande till USA, som har sju militärbaser i det sydamerikanska landet och ett intensivt militärt och underrättelsesamarbete med de israeliska väpnade styrkorna, har lagt ansvaret på Hamas för att snart ett tusen palestinska barn har slaktats av de anfallande från “Det Förlovade Landet”.

– Sluta mörda palestinska oskyldiga barn! krävde Maduro och uppmanade den judiska gruppen i Venezuela att göra sitt för att ”stoppa massakern” på Palestina.

Palestinas ambassadör i Venezuela, Linda Sobeh Alí, välkomnade Venezuelas beslut att ta emot palestinska sårade och föräldralösa barn:

– Tack för att ni (venezuelanerna) är så humana och mänskliga, för att ni står sida vid sida med oss! Vi äras för att Palestina ska bli latinamerikanskt, tack för allt ni gör för vårt folk, för vårt land, sa den kvinnliga ambassadören.

Där, Bildt, har du ett föregångsexempel för en verklig solidarisk utrikespolitik.

”Frihetens Bålverk” har både liberaler och moderater kallat USA. Bildts svärfar, Gösta Bohman, vägrade att fördöma USA:s massiva bombningar av Vietnam julen 1972 då B52-plan vräkte ner sin mördande last över det svenskbyggda sjukhuset i Hanoi. På bilden har vietnamesiska barn dränkts in i napalm som fälldes just för att skada civilbefolkningen. Skillnaden mellan tyskarnas bombningar av Guernica i Spanien, USA:s bombningar av Vietnam som skördade två miljoner offer och Israels bombningar av palestinska barn i Gaza är hårfin. Att Carl Bildt senare filtrerade hemliga rapporter till USA från sin plats i Ubåtskommissionen är bara följdriktligt. I juridiska termer kallas det "fosterlandsförräderi". Det illustrerar i vems tjänst den svenske utrikesminister har stått och står.

Den svenska högerns stöd till USA:s folkmord i Vietnam

Men vi kan även gå tillbaka till Sverige, som exempel på solidaritet när USA:s B52-plan varje dag, år efter år, fällde 4.000 ton bomber dagligen över Vietnam. Då, precis som nu, var din partiledare Gösta Bohman (m), lika stor motståndare till att fördöma den tidens folkmord som du är motståndare till att fördöma de sionistiska krigsförbrytarna över Gaza.

Olof Palmes politiska mod att försvara ett litet lands rätt till nationell suveränitet orsakade ursinne i Vita huset; ”Satans Mördare”! som Palme karaktäriserade de urskillningslösa bombningarna av Vietnams folk var en verklig beteckning på vad ett folkmord utgör.

Palme kunde, till skillnad mot dig, Bildt, skilja på orsak och verkan!

USA gick bet på den venezuelanske generalen

 

Hugo Carvajal y Nicolas Maduro på ett massmöte

Generalmajoren och diplomaten Hugo Carvajal kunde i söndags kväll återvända till Venezuela efter att ha suttit arresterad på den lilla karibiska ön Aruba under fyra dagar. Den holländska kolonialmakten tvingades släppa Carvajal trots USA:s krav på att få honom utlämnad. USA “är djupt besviken på Holland”.

En domare i Aruba utfärdade den 23 juli en order om arrestering av Carvajal efter att USA anklagat honom för stöd till den colombianska FARC-gerillan. USA påstod att Carvajal också stod bakom en colombiansk knarkledare.

Men mannen som orsakade detta diplomatiska tumult var en av president Chavez närmaste män i det militära-civila upproret mot den blodiga nyliberala regeringen Carlos Andres Perez 1992, ansvarig för blodbadet på 4.000 caracasbor i upproret 1989, det så kallade “Caracazo”.

Carvajal utsågs senare av Chavez, som vann presidentvalet i december 1998, till chef för den militära underrättelsetjänsten. Han utpekas för att ha tagit in kubanska kollegor, expert på USA:s konspirationer och interventioner mot nya progressiva regeringar.

Men det som ådrog USA:s vrede var Carvajals avslöjande av hur DEA opererade både som en underrättelsetjänst inne i Venezuela och som en knarkkartell. DEA-agenterna, som i Latinamerika betraktas som förtäckta CIA-agenter, kastades helt sonika ut från landet.

Tre svenska pansarskott

Carvajal anklagades av Colombias regering, militär samt USA för att ha försett FARC-gerillan med tre svenska pansarskott som påträffades i ett övergivet gerillaläger 2008 (läs mer i “Bakom historien om Farcs svenska vapen”). Men efterforskningar visade att gevären hade stulits 1988 i Venezuela av ELN-gerillan och att de redan hade använts och påträffades rostiga och odugliga, ett faktum som de anklagande aldrig nämnde.

1988 var både Chavez och Carvajal militära officerare under den socialdemokratiske presidenten Jaime Lusinchi styre.

Anklagelserna både i USA som i Colombia föll alltså. Vad som det däremot talades tyst om var att den på 1980-talet svenskbyggda militärbasen Bahia Malaga på Colombias stillahavskust togs över av USA:s Sydkommando 2010.

Besvikelse i USA och glädje i Latinamerika

Den holländska regeringen hänvisade i sitt beslut till släppandet av Carvajal att han hade diplomatisk immunitet enligt Genevèöverenskommelsen 13:e artikel angående konsulärt avtal.

Men reaktionerna från State Departemente var synnerligen syrliga över det holländska beslutet och ett språkrör sa att USA ”är djupt besviket” över den holländska regeringens beslut att släppa fri knarkhandlaren Hugo Carvajal”.

I Latinamerika hälsar folk och regeringar beslutet med tillfredsställelse. USA:s förmåga att agera världspolis och överförmyndare över folken i Latinamerika har fått ytterligare en hård törn.

USA:s spionbas på Aruba

På Aruba och Curaçao har USA två flottbaser. På Aruba har USA den mest avancerade spionbasen på den amerikanska kontinenten där den avlyssnar all slags kommunikation på kontinenten. Aruba ligger bara 25 kilometer från det venezuelanska fastlandet.

Den förre ambassadören John Negroponte som militariserade Centralamerika under 1980-talet, är numera chef för USA:s 29 olika underrättelsetjänster och den ansvarige för spionbasen på Aruba. I Honduras kallas han av människorättsorganisationerna för ”USA:s Mordambassadör” och utpekas som den verklige arkitekten bakom försvinnandena av hundratals fackförenings- och folkledare under det Smutiska Kriget under 1980-talet.

Hugo Carvajal togs i går söndags emot av Venezuelas president Nicolas Maduro på ett massmöte och med knutna nävar förkastade Maduro USA:s anklagelser mot Carvajal och uttalade att anklagalserna var absurda men itne förvånande för att komma från en stat som stöder det sionistiska folkmordet i Gaza.

Dick Emanuelsson

Detta är bakgrunden till den ekonomiska krisen i Venezuela

 

Av Dick Emanuelsson

Flammans Dick Emanuelsson har pratat med den marxistiske ekonomen Manuel Sutherland om orsakerna till den ekonomiska krisen i Venezuela. För mycket eller för lite socialism?

För den läsare som kan spanska finns en länk till den bandade intervjun med Sutherland: 
AUDIO (43 min.): https://app.box.com/s/800omruh2z9ehnnu18nh

“Venezuela har en ekonomi som är alltför lönsamt för att ett företag ska besluta att överlämna sin plats till en annan”, sa ekonomen Maxim Ross till BBC:s reporter i Venezuela. Humberto Figuera, ordförande för Flygbolagens förening i Venezuela, kommer med ytterligare uttalande till samma nyhetsbyrå som förmodligen får många att tappa hakan:

– Den enorma skillnaden mellan den officiella dollarn och den svarta marknaden har gjort att det har blivit en lönsam affär att resa.

För det saknas inte pengar i Venezuela, även om den höga inflationen, 53,2 % år 2013, urholkar reallöner och köpkraft för den gemene venezuelanen. Till skillnad mot andra latinamerikanska länder, har fattigdom och extrem fattigdom bekämpats så framgångsrikt att Venezuela ligger bland de främsta i världen i fattigdomsbekämpning. FN:s milleniummål har uppfyllts med råge för länge sedan.

Om grannen i Colombia svär så det osar när han tvingas betala skyhöga utbildningskostnader för sina barn eller att gå till läkaren eller tandläkaren, betalar venezuelanen inte en peso eller bolivar för samma mänskliga rättighet. Med Chavez och den Bolivarianska Revolutionen används oljevinsterna till att finansiera jättesatsningar på just dessa två områden, utbildning och hälsovård. Inte mindre än två miljoner nya platser har skapats på nybyggda universitet. Det beräknas att var tredje venezuelan i dag studerar. Det kostar pengar.

Men trots denna sociala trygghet, befinner sig landet i en politisk och ekonomisk kris som har accentuerat efter Chavez´ död, i mars 2013. Det saknas ris, majs, matolja, mediciner och andra basvaror i affärer och apotek. När Flamman besökte Venezuela i juli 2012 kostade en dollar på den svarta marknaden 8 bolivar medan den officiella kursen var 4,5. I dag står den i nästan 50 b/d.

Den ekonomiska krisen blir alltid en också politisk kris. Och om den politiska oppositionen dessutom kontrollerar stora delar av näringslivet, som den strategiska importen eller har ekonomiska resurser eller kontakter inom korruptionen att manipulera ekonomin, så visst, det ökar det ekonomiska kaoset än mer.

Delar av den extrema och våldsamma högeroppositionen har gått till offensiv på alla fronter sedan början av februari. Målet, som den delar med USA-administrationen, är att fälla regeringen med alla medel. För USA handlar det inte bara att stoppa Venezuelas politiskt ledande roll i den latinamerikanska integrationsprocessen. USA:s främsta intresse är att återigen bli herre över världens största oljereserver, bara fem dagars frakt från USA:s fastland. 

Hittills har, när detta skrivs den andra veckan i april, 39 människor dödats i oppositionens protester. Nio är poliser eller nationalgardister, skjutna av eldvapen som avfyrats av utplacerade krypskyttar, antingen vid barrikaderna eller från fönster eller hustak i näraliggande hus. Även om detta inte ska överdrivas, för våldet är i huvudsak koncentrerat till ett litet antal städer som San Cristobal i delstaten Tachira vid gränsen till Colombia, samt ett par kommuner i överklassens östra Caracas, så är den ekonomiska krisen ett faktum, mycket allvarligare än en fascistisk opposition som lyder order från CIA.

Men gör tankeexperiementet om vad som hade hänt om oppositionen hade rest liknande barrikader på Manhattan eller Stureplan sedan februari i år?

Regeringsanhängare till regeringen rensar rent gatan efter att oppositionen hade fällt en konstruktion och använt den som barrikad i delstaten Tachira.

Vad beror det på att toapapper, mediciner, vetemjöl, ris och andra basvaror oftast saknas i affärernas hyllor?

Flamman har talat med den marxistiske ekonomen Manuel Sutherland. Han leder Forskningsinstitutet för Arbetarutbildning (Cifo) i Venezuela som är länkat till den Latinamerikanska Marxistiska Stiftelsen för Politisk Ekonomi, ALAM. Institutet fortbildar fackföreningsledare och leder en mängd kurser hos fackföreningarna och den venezuelanska folkrörelsen, en slags motsvarighet till ett revolutionärt venezuelanskt ABF. 

Sutherland är kritisk både mot den politiska oppositionen som regeringen Maduro agerande. Krisen intensifierades kring 2008. Men regeringen tog inte tag i det verkliga problemet med ekonomin. Den lappade och lappar på hålen där stora delar av miljarder dollar från oljevinsterna rinner ut i fickorna på dem som i dag återigen försöker störta regeringen, det venezuelanska borgerskapet.

– Importen har skuldsatt Venezuela och äter upp vinsten från oljeindustrin. Venezuela var till exempel självförsörjande på kött fram till 2008. Då inledde ett antal personer import av kött, inte för att tillfredsställa människornas behov, utan för att skapa ett brett utbud av tio olika sorters nötkött, griskött, med mera. Vad ser vi nu i diskarna?

– Samma sak hände med vegetabilier och kaffe vid samma tidpunkt. Kaffeimporten ökade från 20 till 120 miljoner dollar trots att det finns ett stort antal venezuelanska kaffeproducenter som exportsmugglar sitt kaffe i stället för att spela med öppna ärliga kort.

Han fortsätter rada upp häpnadsväckande siffror om en Revolution som är rik men som ger en privat handeloligarki miljarder i importsubventioner i den illusoriska tron att denna sociala klass ska tillfredsställa venezuelanernas materiella behov av som en gest av nationell samhörighet.

– Venezuela importerade 1998 läkemedel för 222 miljoner dollar. År 2012 importerade landet för 3,237 miljoner dollar, en ökning med 13 gånger. När vi går till det privata apoteket för att köpa något läkemedel så är det tomt i hyllorna eller så fylls de ut med en vara för att ge sken av ett brett sortiment. Om den egna produktionen av läkemedel är ungefär samma som 1998 och lite mer, och man samtidigt har en import som är 13 gånger större, borde det finnas mer i hyllorna. Men vad vi ser är motsatsen.

Staten ökade sin import 1998-2011 med 894 %. År 2003 var den 3,45 miljarder men 2012 uppgick siffran till 34,298 miljarder dollar. Sutherland säger att det är en motsvarande siffra vad det kostar att finansiera tio “Sidor”, stålverket i Ciudad Bolivar som är ett av Latinamerikas största.

Det privata näringslivet i Venezuela har haft och har alla möjligheter att tjäna stora pengar. Men det är, som många utländska företagsledare säger, “ovanligt korkat” och satsar allt på att fälla en regering som inte har konfiskerat eller exproprierat privata egendomar. Sutherland tvekar inte att peka ut denna borgarklass som en parasitär cancer i Venezuela.

– Den privata sektorn representerar endast två (2) procent av de samlade exportinkomsterna. 98 % av inkomsterna från exporten kommer från den offentliga sektorn varav oljeinkomsterna representerar 95 %. Vi kan jämföra den privata venezuelanska exporten med vad Uruguays privata exportföretag drar in till sin statskassa. I ett land med 3,4 miljoner invånare (Venezuela har nästan 30 miljoner) exporterade Uruguays borgarklass för nära 13 miljarder dollar mot Venezuelas borgare som exporterade för löjliga 2,7 miljarder dollar! fem gånger lägre än inkomsterna för Uruguay som har en befolkning som är tio gånger mindre.

– Vad beror denna snedvridenhet på? Den venezuelanska borgaren generar en exportprodukt för en dollar men använder 21 dollar för att få fram denna vara. Därför anklagas de för att vara “parasiter”. 1998 exporterade de flingor (Cornflakes, m.m.) för drygt 60 miljoner dollar. År 2012 hade den siffran sjunkit till 362 dollar! 1998 exporterade de kaffe för nästan 30 miljoner dollar. År 2012 hade den siffran sjunkit till 10.278 dollar.

Majoriteten av dessa producenter exporterar bara en del av sina produkter den legala vägen, den andra delen smugglas ut.  För det är mer räntabelt att sälja kaffet i det kaffeproducerande och kaffeexporterande Colombia genom att förfalska de administrativa papperna till myndigheterna än att följa lagen. Knepen är otaliga om hur dessa företagare får ut dollar hos det statliga regleringsorganet Codavi för att importera tomma eller containrar fyllda med tungt skrot. Med vikten som referens får företagaren ut en summa dollar som inte har relevans till innehållet, säger Sutherland.

– Kaffepriset är reglerat och när de säljer tjänar de cirka 30 procent på priset. Men kaffeproducenten, i stället för att sälja ett kilo kaffe i Venezuela för 60 Bolivar, smugglar han ut kaffet till Colombia eller Brasilien och säljer det för två dollar. Två dollar här är lika med 120 Bolivar (på den svarta marknaden). Samma sak händer med tandkräm, toapapper för att inte tala om bensin eller diesel som mer eller mindre är gratis i Venezuela men som i Colombia är oerhört dyr.

Dessa exempel illustrerar att privatkapitalet vill ha ut största möjliga vinst på kortast möjliga tid. Det bryr sig inte ett dugg om den skada det åsamkar samhället och nationen, understryker Sutherland.

– Och vad händer när produkterna inte avsätts i Venezuela utan smugglas ut över våra gränser? Jo, det uppstår en bristsituation samtidigt som priserna höjs. Det är det vi ser och som har accelererat de senaste åren.

Importen till den privata sektorn i Venezuela uppgick 2003-2012 till hiskeliga 317 miljarder dollar, nästan 2.100 miljarder svenska kronor. Marshallplanen som USA sjösatte i Europa efter andra världskriget uppgick till 14 miljarder dollar.

– En TV av märket  LG kostar 230 dollar eller 1442 bolivar med den officiella växelkursen på  6,3 bolivar per dollar. Affärskedjan Daka sålde den för 19900 bolivar. När regeringen slog till i oktober 2013 hade Daka höjt den till 23500 bolivar. Daka är inget undantag, tvärtom. Alla privata företag gör likadant. De multiplicerar det officiella priset med den parallella dollarkursen och sätter priset. I fallet med teveapparaten är det en marginal på 1280 %! Varje gång vi köper något så blir vi bestulna utan att någon sätter en pistol riktad mot huvudet eller hjärtat!

Sutherland räknar upp en rad privata företag som av staten har fått dollar för att göra sin import av produkter utomlands men som förvandlas till enorma spekulationsaffärer för det privata kapitalet i Venezuela.

– Budgetunderskottet i Paraguay är knappt 300 miljoner dollar. Företaget Cyberlux de Venezuela, där ägarna är de samma som till företaget Daka, tog emot 407 miljoner dollar av staten via det statliga valutaorganet Cadivi*. Cyberlux de Venezuela importerar el-artiklar som LG-TV:s, till exempel. De dollar som Cadavi överlämnade till detta företag till den officiella bolivarkursen (6,3 b/d) skulle med råge täcka Paraguays budgetunderskott. Vad vi ser är att Daka nu har investerat och öppnat fyra stora affärer i Panama.

– De dollar som Daka tog emot av Cadivi motsvarar en import av 1,7 miljoner TV-apparater i 32 tum! Det är en fysisk omöjlighet för i Venezuela finns det cirka fem miljoner hushåll. Skulle hälften av dessa hushåll ha köpt sin apparat hos Daka?! Vad det handlar om är tomma importcontainers och en överfakturering.

Sutherland tar fram en annan statistik som visar relationen vikt och dollar för den privata importen. 1998 importerades 13 miljarder kilo varor och betalningen var 14 miljarder dollar. År 2003 var relationen 8-9 medan det år 2012 importerades 17 miljarder kilo som de privata venezuelanska företagen “betalade” 47 miljarder dollar för. Förhållandet kilo-dollar 1998 var 1,2, år 2003 blev det 0,91 medan det 2012 slutade på 2,78.

Den politiska oppositionen, som också är de penningstinna i Venezuela, attackerar Maduro för den statliga kontrollen av överlämnandet av dollar för utlandsresor. Den vill slopa alla slags restriktioner. Men statistiken visar att kapitalflykten via placering av dollar i utlandet, knappast har hejdats och än mindre kontrollerats, säger Sutherland:

– År 2003 hade venezuelanska medborgare drygt 53 miljarder dollar placerade i utlandet i reellt existerande konton. År 2013 hade den siffran ökat till nästan 165 miljarder dollar, trots en kontroll av valutaväxlingen sedan 2003.

– Det antas att ingen kan föra ut dollar till utlandet, och än mindre som dessa gigantiska summor. Cadivi hade en budget för utlandsresor på 1,5 miljarder dollar per år, fyra procent av den totala budgeten. Det är småsmulor jämfört med de 165 miljarderna som finns hos venezuelaners bankkonton i utlandet. Den verkliga boven återfinns i importen som har möjliggjort en kapitalflykt på 111 miljarder dollar.

Den dyraste byggnadskonstruktionen i Venezuela, och även i Latinamerika, är Caracas´ Linje 5 i tunnelbanan. Den kostar två miljarder dollar. Med de privata företagens kapitalflykt skulle vi kunna bygga 50 T-banelinjer i nivå med Linje 5 och ha fler linjer än New York eller Paris, exemplifierar Sutherland.

Förhållandet mellan utlandsskuld ochkapitalflykten i Venezuela i miljoner dollar 2013.

Jag är både perplex och chockad över siffrorna som Sutherland lägger fram som alla kommer från Centralbanken eller de offentliga institutionerna. Det är uppenbart att såväl Chavez som Nicolas Maduro har arbetat och arbetar efter mottot om att “inte skaffa sig fler fiender än de vi redan har för att inte förvärra situationen”.

Men Manuel Sutherland och en stor andel av de Chavistiska gräsrötterna menar att staten och regeringen har varit alldeles för njugg i nyporna inför det enorma sabotaget av samhällsutvecklingen som skulle kunna förvandla Venezuela till en blomstrande ekonomi med en levnadsstandard överlägsen vilket land som helst på den amerikanska kontinenten, såväl i syd som i norr.

– Industrialisera landsbygden och nationalisera utrikeshandeln genom bildandet av ett enda statligt importorgan som vi har döpt till CEUI (Central Estatal Única de Importaciones). Inte en dollar mer till borgerskapet! är Sutherlands motto.

Han tar ett exempel på vad CEUI skulle kunna göra för att bevisa hur staten med enkla medel skulle kunna bekämpa den nuvarande krisen och slå undan fötterna på spekulanter och tjuvar i vit skjorta och slips.

– Lås oss göra ett massivt inköp av ett paket med tre tennisbollar. Köper vi detta hos Amazon.com på Internet så kostar de tre bollarna 3,19 dollar. Gör vi ett större inköp erbjuds vi 33% rabatt vilket ger en slutsumma på 2,13 dollar/paket. I venezuelanska bolivar och med den officiella dollarkursen (6,3 b/d) blir det 13,46 bolivar för paketet. Transporten kostar 5 bolivar och distributionen 5 bolivar. Total kostnad utan skatt&moms slutar på 23,46 bolivar. Låt oss lägga på en grotesk skatt på 300 %, vilket motsvarar 70,38 bolivar ger det en slutsumma på 93,84 bolivar. Den summan betalar “Pedro i Caracas” för de tre bollarna.

– Vet du hur mycket affärskedjan “Tennis-Shop” i Caracas tar för de tre tennisbollarna av konsumenten? 500 bolivar, eller 80 officiella dollar!

Det statliga inköp- och distributionsorganet kan också centralisera importen för industrin och ta en konkret kontroll över denna import i samarbete med tullen. Genom det automatiserade datasystemet (operationer, statistik och bokföring) kan CEUI ta verkliga krafttag mot den allmänna korruptionen som den privata import- och handelsoligarkin i dag har ett stort inflytande över. Priserna och tullavgifterna sätts av CEUI som har möjligheten att effektivisera och minska den administrativa byråkratin. Det innebär ett snabbare överlämnande av varan till konsumenten eller företaget och ökar produktiviteten, hävdar Sutherland.

Hur ser perspektiven ut för att övervinna de ekonomiska problemen? frågar jag den marxistiske ekonomen.

– Till skillnad mot det ekonomiska sabotaget 2002-2003, då arbetsgivare och högeropposition var ett enda block med stöd av breda grupper inom de väpnade styrkorna, har regeringen i dag en kontroll av militären. Den har ett bra grepp om de offentliga institutionerna (statsapparaten), en bekväm majoritet av Nationalförsamlingen, Högsta domstolen, det Nationella Valrådet, armé- och polisväsende. Men det kanske viktigaste, stöd från den organiserade folkliga basen som tveklöst stöder varje ingrepp och åtgärd mot spekulanterna och hamstrarna. I Venezuela är det möjligt att göra allt. Och vi väntar på att regeringen går till botten med problemen.

Dick Emanuelsson 

CADIVI*, (Comisión de Administración de Divisas) den Administrativa Valutakommissionen, är ett regleringsorgan som bildades 2003. Målet med Cadivi var att ta kontroll över kapitalflykt, valutaspekulation och utrikeshandeln. Cadivi lyder under Finans- och Planeringsministeriet.

 

 

Venezuela, fakta och ekonomi

Antal invånare: 29,5 miljoner (2013).

Ekonomisk aktiv andel av befolkningen: 64,9 %.

Minimilön: 3.270 bolivar eller 3373 sv/kr.

Arbetslöshet: 3,9 % (2013)

Huvudsaklig sysselsättning: Olja, gruv, manufaktur.

Befolkning under fattigdomsgränsen: 18,0 % (2014). 1998: 43,9%. Den extrema fattigdomen sjönk till 7 %. 1998: 17,1 %.

BNP-nominell: 381.535 USD (2012). 33:e plats i världen.

BNP-PPP, eller köpkraftsparitet av varor och tjänster 410,203 (2012). 33:e plats i världen.

BNP per capita: 14.556 USD (2012).

Valuta: Bolivar 6.30=1 dollar.

Parallellmarknaden: 1 dollar=49,7 bolivar (9 april/2014)

Valutareserv: 29.468.789.445 USD.

Total ackumulerad utlandsskuld: 72.096.827.000 dollar.

Ekonomisk tillväxt: 5,6 % (VB) (2012).

Inflation: 56,1 % (januari 2014).

Källa: Världsbanken och Wikipedia

Statskupp och ekonomiskt sabotage

Den politiska oppositionen har satt frågan om bristvaror, våldet och påstådd brist på pressfrihet i förgrunden för sina protester.

Vad gäller bristvaror så klarar den inhemska privata produktionsapparaten inte av att leverera för människornas behov. Den ekonomiska maktgrupp som har kontroll av importen är samma ekonomiska grupper som har haft kontrollen över de enorma jordarealerna som till stora delar ligger i träda.

Denna maktgrupp (land- och handelsoligarki) får dollar av staten för att importera basvaror men manipulerar importen och en bristsituation på vissa varor uppstår. Det gör att folk köper upp (hamstrar) dessa produkter när de kommer till affärerna i rädsla för att de ska ta slut. Denna psykologiska massreaktion förstärker än mer bristsituationen.

Statskupp

November 2001: Regeringen Chavez lägger fram ett modest program på 41 punkter som jordreform, bostadsreform, skattereform, etc. Författningen från 1999, som godkändes till 80 procent av folket i en folkomröstning, ska nu materialiseras och arbetsgivarföreningen, jord- och boskapsägare rasar och säger att “Castrokommunismen står för dörren i Venezuela”. Oppositionen inleder en massmedial kampanj från alla flanker. Vita Huset påstår sig vara oroad över utvecklingen och finansierar i hemlighet oppositionen med miljoner dollar.

11 april 2002: Oppositionen har under hela 2002 samlat och organiserat sig och går den 11 april ut på gatorna i en demonstration som plötsligt avviker från den tillåtna demonstrationsvägen och i stället tar sikte på presidentpalatset. Krypskyttar från den oppositionskontrollerade Caracaspolisen är utplacerade på hustak och lägenheter efter demonstrationsvägen och beskjuter både chavister som opposition. Det tar oppositionen som en förevändning och via CNN och de privata medierna i Venezuela anklagar de Chavez för att ha öppnat eld mot oppositionen när offren i själva verket till största delen var chavister. Oppositionen uppmanar sina allierade inom militären att genomföra en statskupp och som vid ett givet tillfälle slår militären till och intar presidentpalatset. Chavez tillfångatas och förs till en venezuelansk marinbas ö i Karibien där han pressas att skriftlig avsäga sig presidentposten, vilket han vägrar. Under de kommande timmarna samlas miljoner fattiga i Caracas och 43 timmar senare flyr den civila-militära juntan som utsåg Handelskammarens ordförande Pedro Carmona till president. Denne tar sig till Colombias ambassad där han söker om asyl, vilket regeringen Pastrana i Bogota accepterar. Efter några månader på ambassaden ger Chavez kuppledaren fri lejd till Bogota. 

Slaget om PDVSA

December 2002: Oppositionen kontrollerar fortfarande den venezuelanska ekonomins kronjuvel PDVSA, det statliga olje- och gasbolaget som bestulits på miljarder dollar av korrumperade byråkrater och politiker. PDVSA har i praktiken stått i tjänst hos de transnationella oljebolagen som i Venezuela fram till Chavez bara betalade en (1) procent i skatt i en slags regional allmosa. De borrade och exploaterade bara de oljekällor som hade en nästan ren olja, bensin eller gas och lämnade efter sig tusentals borrhål och en förstörd miljö.

I december 2002 gör oppositionen ett nytt försök att störta Chavez genom att “lockouta” och stänga PDVSA och på så sätt skapa ett ekonomiskt kaos, i klartext att svälta bort regeringen. PDVSA:s oppositionsvänliga direktörer tar med sina krypteringsnycklar och lösenord i det USA-uppbyggda datasystemet för produktion- och distribution.

Chavez utser Ali Rodriguez, en före detta gerillaledare från 1970-talet, till ny direktör i PDVSA. Han anländer till ett tomt kontor i Caracas med en mobiltelefon och fax för att “återerövra” oljebolaget från kontrarevolutionen. Under två månader pågår det ekonomiska sabotaget mot Venezuela. Affärsidkare tvingas av oppositionens beväpnade motorcyklister att stänga sina affärer eller inrättningar och tusentals av småhandlarna går i konkurs.

Men oppositionen lyckas inte att strypa PDVSA helt, cirka tio procent av arbetarna, operatörerna och kaptenerna på PDVSA:s fartygsflotta håller ut och bokstavligen bryter blockaden med aktivt stöd av befolkningen. Den 4 februari 2003 har den hittills svåraste utmaningen mot den revolutionära regeringen slagits tillbaka.

Chavez, som inte ställde en enda av kuppmännen inför rätta för statskuppen i april 2002, avsatte hela PDVSA:s ledning, varav de flesta redan befann sig i Miami, och ersatte 17.000 av operatörerna som hade deltagit i lockouten med arbetare och tjänstemän som vägrade att låta sig användas som villiga redskap i händerna på den gamla makten.

Folkomröstning om Chavez som president

15 augusti 2004: Corina Machado, dagens oppositionsledare, leder den CIA-finansierade “val-NGO:n” Sumate. Denna finansierar, organiserar och utbildar den återigen förenade oppositionen att delta i den författningsenliga rätten att begära en folkomröstning om presidenten vara eller icke vara på sin post efter halva mandatperioden. Kravet är ett antal insamlade namn baserat på antalet röstade i det senaste valet. Folkomröstningen blir ett nytt dråpslag för oppositionen där Chavez får förnyat förtroenden med 63 procent av valmanskåren bakom sig.

Dick Emanuelsson